Norrländska Korrespondenten – 27 november 1866, sida 2

fökspigan Lena sin gynnade tillbedjare kusken. Fa, det är inte utan, menade Jonsfon. MåÅ, sjung ut rå, får en höra. Att hon blir wackrare för hwar dag, junafru Lena7 — (ack)! Åh, fy skäm sej, otäckina der — han blir bara swart om mun när han säger sårant fom han inte menar. uTa mej .. . Se få låt bli och åbäka sej bara, utan swara rejällt om ban inte tyder som jag, att inte allt är fom förr. Neej! inte hwa ja har obfalverat. vNRI för ni karlar äbena riktiga blinde styren och obsalvera inte en kaja en gång om hon få fatt mivt på näsan på er. Men fe, om han will swärja på att inte fäjet till någon menniska, så skall jag tala om nåt för ygommer ta mej f-n aldrig i fråga Lena lilla, få mycke hon wet det. Nå, rå T ja. luan. Jo, fer han, Jonsson, mamsell Hilma få olydlig, så de ä jemt fynd om henne, Men ret war det, ja wille säja, att hennes olycka To få besynnerlig, för hon skrattar om varna och gråter om nätterna, få de lä mer än underliat, att inte ögonen trillar urena, och suckar drar hon wärre än blåsbälgen ner i smedjan. (Forts.)