Norrländska Korrespondenten – 27 november 1866, sida 2

han ingenting yttrat — dock begagnat hwarie tillfälle att wisa mig sin hyllning — ad, om jag bara kunde hata honom, om jag kunde, men jag tänner till min förtwiflan, att ju kallare han blir, dess höare talar mitt hjerta ... Då lagmannen efter en half timma kom in i kabinettet woro båda de unga förswunna. Kammarpigan kom i i det: samma in och helsade från mamsell Hilma, att hon ej kom ned till bordet — hon bade tandwerk och häradshöfdingen (ät berja om ursäkt, han mar trött och bare laat fin. få, fare lagmannen för fia felt, ydet mar ett trefliat slut på aftonen. Nå, nå, han såg blef ut, gossen .. ret är skara att han i affrende på yt: trandet af fina känslor för Hilma skal wara få blya — måhända fruktar har afslag — oaruntad fruktan, både hwat mig och flickungen beträffar. Herrmar blir en präktia lagkarl, ordentlia och på passlia — nåja, han skall wäl förflar: sig snart, och rå skola wi fe wåra män ner på en liten festlig tillställning .. Hilma tandwärk ... det förstäs .. när han inte kunde wara nere länare få mille inte hon — känner till dende tandwärken fen ungdomen ... nånå mi skola wäl snart få ven kurerad. uHar han märkt något bär huset Fongfon, frågade några weckor sednar