Norrländska Korrespondenten – 27 november 1866, sida 2

hemligt som en wiss konungs någonftår des, om hwilten jag läst att det fört wid hans rvör ffulle tillkännagifwas — nå, föra du! jag brinner af otåliabet? Det är Elin Hall, swarade Herr: man, tjupt rodnande. AH, kusinen! jag hade nästan glömt henne, yttrate Hilma likgiltigt. ÅJag må säga att hon förargade mia i fome ras, genom fin wägran att belja på of, men numera är jag tillifa förwånad tf: wer detta hennes afslag — hon hade ju tagligen fått tillfälle att träffa vig. Hon måste hafwa ett särdeles lugnt tempe: rament .. . Farwäl tills i morgon! Hilma nickare blott och lät Herrman Men då hon hört Herrmans steg för: swinna uppåt trappan, kaftade hbou fia hejrlöst i soffan, der han nyss hwilat, och tärar af försmård lärlek och betraget hopp störtade ur hennes ögon. Han är förbi — min sköna ungtomsd: dröm — förbi för alltid, snyftade hon och och wred ve små händerna hejdlöst ra: seri, 7och hwem har krossat min lycka! månne en fom stod högt öfwer min, en rikare, en mera obferverad flicka? Det hade dock warit förlätliat, men en simpel handtwerksdotter, ett litet sjåp, fom ingenstädes warit och ingenting sett — ah! man kan bli ursinnig! och honom fen! denne falske man, fom — fastän