Norrländska Korrespondenten – 23 november 1866, sida 2

fare hon handen mot hjertat och utbrast i länge hämmade tårar. Fjorton dagar derefter war Elin hos Helena Mogren, sin barndomswän och läskamrat, för att hjelpa henne med den wackra arå helylletlärning, fom skulle wara färdia till första lysninasdagen. Helena Mogren war en präktia flicka, med händer och finver lika pionröda, en wäxt fom aldrig wetat af snörlif och en tunga, fom hon hela sitt lif lemnat fritt lopp. Nå, vu lida! slå knut vå tråden, få ret håller till domerag, för det är mes ningen, tänt att fårant fästefolf som ni har wål hwarken sol eller måne skinit på, det har jag då föresatt mia att säga via midt i synen. Satt ni icke der en bel och hållen qwäll itill din farbrors som twå murmelrjur utan att kvesas en enra gång, ja ni inte få mycket som höll hwarandra i handen. Nors, lära du! jag .. Aid, jag war rent rosenrasande, der jag fatt Å såg på eländet. Det der skall kanske wara fint, men det säger jag, Gud nåre Carl Fredrik om han gjordett efter. Och tysser inte han, få kysser jag och det få det smäller i knutarne, för det höfwes ett par fästefolk, fom har tärlighet till hwarandra, och werlten skall wäl se om man är förlofwad eller ej; det har den rättighet til. Blek är han, ftadarn, som sillmjölke, men att det inte ÅT