Norrländska Korrespondenten – 23 november 1866, sida 2

vh att du tror på min. eSe så, Herrman, låt oss ej upprifwa gamla sar, jag will blott föga via, att om jag i dag ett år till återwunnit min tro på big, är jag lycklinare än någons sin. Red nu med Gud och — det är min sista bön — war uppriktia mot min, huru bu än må hanrla ech besluta. Herrman böjte sig tigande öfwer den lilla aftärda, genomskinliga hand, som räckttes honom och kysste den innerliat. Jag wet, fare han derefter sakta, att jag ej förtjenat ens få mycket öfwer: seende, som tu wisat mig, men jag skall en dag återwinna din tillit ech jan swär ... TY Herrman! swär ite, hwiskade Clin, sorgligt, rerv en uppriltig och fast wilja finnes, der äro ever öfwerstödiaa. Helsa Hilma och tacka för det hon ra: gat efter mig och welat fe mig hos sin, men ben enkta violblomman pasfar icke bland rabattens lysande blemmer. Hon stannar belst yid ven tufwa, fom fett henne uppspira. mFarwil då, Hårda men alltid älskade Elin! haf i wånligt minne din Herrman och war en huld dotter för hand gamla föräldrar — äfwen hos vem står jaa i en oerhörd skuld. — Farwäl, farwäl. Gud ware med Dia, min egen Elin! Elin sände från sitt fönster den sista afskedshelsningen ät Herrman, men när han förswunnit ur hennes äsyn, pred: