Norrländska Korrespondenten – 23 november 1866, sida 2

förbindelse. På denna tid hoppades eåsä Herrman funna, genom morbrodrens be: medling, få nagon rådmansbefattning i en mindre stad och rit föra Elin fom fin maka. Ändrade hen deremot inom Årets slut fina tankar, bad Elin honom upp: riktigt metrela sig detta, i hwilket fall hon försäkrade honom att han derföre ej behöfte länga hennes lefnarsolycka på sitt samwete, ty — man funde bli lydlig på få många sätt, och hennes lycka stkulle sätrafst winnas genom mermwetanret om hans, hwilten fom än måtte be: reda honom den... På denna punkt ftod oförändradt för: hållanet mellan de båta älskande, cak tadt Herrmans alla bemötanden att bringa bet till ett warmare. Man för tydligt, att Elin blott af fruktan för ett förnyatt sjuldomsfall hos Hrerrman pil: wit wita oc) att hennes jörtroende till honom war rulbadt i sin innersta arund, men — hon hade gifwit sitt ord och hon wille hålla det. Så randades ändtligen dagen för Herr: mans afresa. Wagnen stod förspänd och Herrman resklätd. Han war ble k som 2 och en tår rullade långsamt utför hans tind. veSia mia, Clin, utropade han häf: tiat och blickade forskande i hennes ögon, jäg mig nu sista stunden att du ännu älskar mig. Öa, Herrman, det gör jag.