jordens HULE, wWio Jtodu Uj Sedan Boberg fälunda gjort sitt teftamente, nedföll han i det slags pasfiva tillstånd, fom följer på öfweransträngning. Men just då hann honom den ädle ut länning, fom ensam i en liten julle, hade begifwit fig från fitt fartyg, och nu mår gade eget lif för att rädda Bobergs. Af nödropen hade å fartyget sörnummits den olyca, hwartill det warit en ofriwillig ersak. Kapten J. H. Stahl, förande hol: steinsta skonerten Dorothea, (ett litet fartoyg om blott några läster och med 2 mans besättning, deraf en mar en gosse) lade i winden, cd utsatte den julle, deri ftyrs mannen tog plats. vedd af Bobergs nödrop, rodde han upp emot winden, oc lyckades lomma till Bo berg. Denne war ännu wid fullt meds wetande, men krafterna woro uttömda, han kunde intet bidraga till sin räddning. Boberg förstod icke främlingens språt, men såg att här war en menniskowän, som wille rädda honom. Satta lossade främlingen den lina, hwarmed Bobera omgjordat fig, men oaltadt alla förföl tunde han icke fås in i jullen. Den lilla baten war under sjogången i jemn berös ring med wratet af fistarbäten, och kunde lätt sladats. Båda männen, i srämre des ten af jullen, nedtryckte den derhän, att watinet oupphörligt strömmade in. Hade daren wille småningom mana Bobergs armar afterut och furra honom mid atterstammen af sin båt, ty att binda honom wid båtens för och sålunda ro till jartyget med den tunga kroppen fläpande i wattnet, ansags ogörligt. Men Bobergs armar eller händer tunde icke mer lossas, han Höll srampaltigt faft sitt tag. Rädz daren måste finna fig wid att sastsurra Boberg wid båtens förstäf och på detta omöjliga satt försöta transportera honom till fartyget. Men detta hade nu drifwit undan och förlorat ur sigte wåra stackars män. Båten hade smanin gom nästan fyllts med watten, wår räddare måste nu ösa i stället för att ro. Men sjöarne slogo alltjemt in öswer fören, den Boberg öf wermåttan nedtungde — således oupps hörlig ösning. Näddaren insåg nu att han sjelf behöfde räddas; här woro 2 nödställde. Styrmannen uppgaf höga rop från båten, som numera dref wind för wåg. Boberg mar fortfarande passiv. Slutligen efter många swarigheter lyda: des det lapt. Stahl, tillila med fin gosse, att manövrera fartyget ner till båten, och ge styrmannen lasttag. Komne till sidan af fartyget förfölte jemwäl lapt. Stahl, att lyfta upp Boberg, men detta lät fia ide på annat sätt göra, än förmedelst talja. Upphissad lades Boberg nu pa däck under fartygets nödwändigaste Har göring, och nedfördes derefter i sajutan samt lades i warma lläder. Efter några timmars stärlande sömn uppwatnade Boberg, man war da förbi — — ) — — — Fårön (fartyget war nemligen destineradt till Petersburg) men allt det passerade war nu för honom en duntel dröm. SKerss sons rop tyckte han fig dock höra, ty det hade tillila fastnat i hjertat. — Det skall erfarenhet till att rätt fatta huru fajt kamratskapet knytes, under en gemensam dödesara. Boberg, en modig och läck tujtz bo, röres ännu till tårar då han talar om Persson. Att icke lunnat rädda den rasta ynglingen, griper djupt den wäl CYbitne mannen. Han tycker sig je den its sträckta handen — tyder jig höra det fönderflitande nödropet, och han tror att ban för hela lifwet får behålla dessa minnen i samma rysliga hugkomst. Efter 3 dygns resa fom fapten Stahl till Petersdurg. Boberg tan ej nog högt prisa dessa goda menniskor för den om huldning han njöt. Af generalskonful Sterty i Petersburg erhöll han pass och derefter fri resa på ångfartyget Mura tapten Krogius, till Stocholm. Kommer till Swerges hufwndstad, lände fig Bo berg lycklig att få trampa sitt fäderunes lands jord, och beslöt, att ej widare tage utlänningens gästfrihet i anspral. Har måste för att inwänta Wisbydalarna, mi stas 2 dagar i Stockholm, och för utt er hålla understöd dessa dagar, hänwistes ha: till polisen, hwillen, i sin ordning hän wiste honom till norra arbetsinrättnin gen. War skeppsbrutne Gotlänning åter 0 AAA at