Läkaren hade ej aifwit stort hopp, och den fom såg den sjuke kunde ej hel ler gerna hysa något sådant. Han såg ut fom om döden redan fatt på honom sitt outplånliga insegel. Timman som stulle afgöra öfwer lif eller död war inne. Stumma som arafwen stodo Elin och lätaren wid Herrmans hufwudgärd. Föräldrarne hade ej styrka att wara närwarande. Herrman låg försänkt i en dödlig slummer. Åndtligen slog hau upp Bao: nen — och) det war sans i dem . . Min Elin, hwiskade han matt och såg få kärleksfullt på den andebleka flickan fom sakta, men med obeftriflig glädje, tryckte hans hand. Läkaren gick ut, att åt föräldrarne meddela den glada underrättelsen att deras son numera war utom all fara. Och glädjen wardt stor den natten i Herrmans gamla hem. Men änur förflöto långa och många bagar, innan den sjuke kunde sägas wara fullkomligt återställd. Med rörelse åsåg han derunder Elins outtröttliga, wälgörande bemödanden för hans lugn och trefnad och huru hon, lik en god ande, beständigt tänkte på och för honom. Då hon få en afton fatt bredwid Honom på soffan i hwilken han hwilade, attade han hennes Hand, tryckte en warm