moster att hon sänder bit ialarne, så få be suga ut swafwelsyran, men det skall wara snart, ty jag hör redan hur be spela upp och Hilma har lofwat mig förs sta walsen ... Tors få wackert! ljusrödt silkesflor med silfwerblommor och silfwerax i de mörka lockarne — jag länner icke igen min skogsdufwa — jafå, det war ide hon bet war en annan, det kunde jag tro. Se, hur det brinner — hjelp! rädda! min lilla skogsdufwa brinner inne, och bet får hon ide, hör ni, hon får ide, ty jag håller af henne för hon fläktar swalka på mitt sjuka hjerta — fe nu, fe nu tarelden i wingen! oc, mamma, kära mamma! rädra henne, rädra! Elin sammansatte förunderliga bilder af Herrmans spridda ord. Hon förstod nog, att hon war skogsdufwan utan auld på wingarne och wid den tanken tyckte hon sitt hjerta wara nära att brista. Men hon hörde äfven, att han bad för hennes räddnina, emedan hon doc kunde wara honom till nytta och hon förefatte sig också att blifwa det, utan att med en min förråda fina egna qwal. Krisen i Herrmans sjukdom nalkades. Jngen kunde på Elin warseblifwa annat än att hennes kinder bleknat, och det war iu också hett naturligt efter så mycket wakande. Jngen klagan stal sig öfwer bennes läppar, ingen tår ur hennes öga. Det war endast hennes hjerta, som gret.