Norrländska Korrespondenten – 20 november 1866, sida 2

men lånat ifrån woro tillräckliga, gjorde intet för att qwarhålla honom. Hon tea med swidande hjerta, och Elin gjorde likaså. Herrmans själsoro ökades ytterligare genom kroppsligt illamående. Seran några dagar hade han kånnt omwexlande rysningar och feberhetta, bang hufwud wärkte och hang pulsar slogo med ökad takt. Eneman, till hwilfen ban nästan dagligen några ögonblick tittade in, påstod i kraft af fin tillämnade läfarewishet att Herrman bortre intaga sängen. So, det wore höjden af trefnad, menade Herrman Eneman såg på honom med förundran: hade ej Herrman trefnad och lycka, han som war Elins trolofwarde, hwar stode då denna trefnad att finna. Följren af Enemans undrande blid blef, att han allwarsamt fade till Herrman: ru måste vara mycket sjuk. Dermed wände han ia om och tittade i fina böcker igen. i Odjö ven är trålia, mumlade Herrnan i vet han tog fin hatt och gid. Efter ännu twänne dagar låg Herrnan i yrande feber. Tålia och mild om en fridens engel satt Elin wid hans jukbädd och långa dagar, men ännu ängre nätter, kommo och gingo, utan tt hon unnade sig någon hwila. Herrmans feberfantasier rörde fig nädan uteslutande kring Hellenäs och dess