Norrländska Korrespondenten – 20 november 1866, sida 2

wet att detta werkligen är af nöden, och bennes glädje skulle så mycket fägna oss håra, Ab, det är osäkert, swarade Herr: man litet retligt; bhon är fanffe lika bushällsattia, fom du. Fruntimren här nere förstå ej att kläda fig. Elin teg. Denna Herrmans förebråelse mar så mycket mera orättwis, som Elin i högre arad än mången innehade den stora fon: sten att med litet kläda fia ytterst fmutfullt, hwilket ockäå Herrman tusen gånger sagt henne — före sin ankomst till Hellenäs. Herrman ånarade wäl sitt oförsiatiaa och sårande yttrande och bad Elin om förlåtelse, men det första obetänkjamma ortet bar wanligen flera i släptäg, och så aick ret äfwen här. Nästan hwarje dag förekom något li: tet obehan emellan de båda älskande: wäl af lindrig natur — vet kunde med Elins milda estergifwande lynne ej annorlunda vara — meu fom ändock störde harmo-, nien dem emellan. : Herrman hade bestämt tiden för sitt vistande i hemmet till en månad, men örjade få småningom flå fram om nödvändigheten att resa några dagar tidiare. Jngen motsade honom. Till och ned medren, fom numera alltförwäl inån, att hennes bemödanden för sonens refnad wisserligen uppmärksammades,