Norrländska Korrespondenten – 20 november 1866, sida 2

unga arftagarinna, om hwilken han ans nars i sitt friska tillstånd högst flyktigt talat med Elin. Hilma! ropade han med en alädtighet, som bjert afstack mot den dystra omgifninaen i sjukrummet, förjöf ej att fly undan — aba, du lilla stäl mska unge tu wisar dig i vag i skepnad af en fjä ril, men det gör detsamma; jag känner tig nog, du har auld på wingarne och just derför skall jag fånga dig . . . fer du, jag tyder om deder ayllne pridarne, du; hwar prick är en dufat, och för dessa rukater köper jag mig sedan hästar och wagnar, ett slott och en liten alasklocka fom minden skall spela på när jag bar ontt i hjertat . . . fer tu, jag har ondt i hjertat ibland, men tyst med det! Det är få, fer vu — luta via bit, få ingen annan får höra — att de hafwa pumpat ut allt blodet och sedan fyllt med swafwelsyra och det swirer, berriper vu! Men om bara min lilla skoastufwa wille tomma och fläkta swalka med winaarne, wore det bra — jag har en skoasdufwa, som jag håller få mycket af, men fom jag slulle bålla af äntå mycket mer, om hon hade auld på wingarne fom du — men bon är bara grå och blå — det är fula ärger — fattigtomen är grå och tros jeten — jaha, troheten är blå, vet är annt, vå skall wäl blått wara wackert. Bäste morbror! sitt inte på min högra ot; jag har tandwärk i den, bed bellre