Kalle, sast tapper, ej wåpar fig närma, Jagas af dig ut bland windarnes sus. Fladdrande eld i ditt swartnade skötel Eeprittande eldbrand, som brinner em tid! hrande flidans, wid älskarens möte, wållande barm will jag likna dig mid. Ungdomens kärlek liknar din låga, Sen sörsta kyssen läpparne brännt, Oh hwarje ord, hwarje blid, hwarje fråga år endast gnistor, fom kärleken tändt. Men sedan Hymens sörtroliga boja Åntryct fin prägel på leende drag, Då börjar hjertat — en kärlekens koja — Finna i älslog allt mindre behag; Slutligen stodnar elden få sakta, Då intet nåringsämne den har; Xyssarne, kärlekens englar, dock matta, Fast ej så träget, den glöd, som är qwar. Men fel min brasas wänliga flamma Har redan slodnat; det syns ej en glöd — fåt ej din kärlek göra detjamma, Mensla! den är doct sällhetens stöd; Den är en engel från himmelens salar, Skidad af Gud till mennislans tröst; Rosen i skapelsens blomrika dalar; Wärmen och ljuset i mennislans bröst. (M. A.) Hnr.