Norrländska Korrespondenten – 16 november 1866, sida 3

och der han med sina gamla förtrogna, köckerna, uttämpat mer än en het ftriv,ders ur ban dock alltid gått fom segrare. Det war med en känsla af obeskriflig hemfrid han hörde sin mors wälkända steg i denna samma gamla trappa, der han som barn så ofta sprungit. Till och med hang mors tarfliga anrättning i mat: wäg, ja, äfwen stålgafflarne och tennftedarne afskräckte honom ide, minst vå Elin, fom ofta mar i hans hem, delade mål. tiderna. Detta angenäma tillstånd räd: te fulla åtta dagarne, men då war också den första wärman öfwer, och han öfwer: raskade sig sjelf, en afton då han gick upp för sin rankiga trätrappa, med den tanken, att man dock tände fig helt annorlunda till mods, då man ilade upp för be breda glänsande stentrapporna på Helle näs .. wirare upptäckte han, då han gick till hwila i den gamla brunmålare fpjel:soffan, att madrassen deri fändeg fom om ben warit stoppad med hasselnötter och ban drömre sig medt saknad tillbaka till fin mjuka sparlakanssäng hos morbror Edings. J dessa afwoga tankar insomnade han änctligen och icke blef han angenämare stämd om morgonen, dä den tlurfwiga pi: gan, en fräknig, rödhårig bondjenta fom uppbärande med kaffet, en blandning, bwarmed ide ens kökspersonalen på Hellenäs skulle hållit till godo. Herrman lät kaffet göra en lustfärd