Norrländska Korrespondenten – 16 november 1866, sida 3

jaa will säaa dig på förhand, att du bör rusta vig till förswar mot mitt tilltänkta anfall. NÅå, Gud ske lof för wapenhwilan, till en början: jag har det bästa hopp att fe den förwandlad i en ewig fred. De älskanre bortdrömde nu några lydliga timmar, swärmande om framtid och sällbet — och för Herrmans omiftän: neliga hjertliahet fteao ännu än gång Elins farhågor i bakgrunden, utan att derföre allteles förswinna. Kanske skulle man tro, att Herrman härwirlag spelade en falsk rol. men få war ej förhållandet. Han älskade Elin få högt fom han med sitt ytliga finne möjligen kunde älska och fom hans falska stolthet — ty denna war hos honom det enda werkliat falska — medgaf, och hwad han jade till Elin, det menade han äfwen — för öaonblicket åtminstone. Länge hate Herrman warit tweksam i sitt beslut att besöka hembygden, men ändtligen tog hjertat ut sin rätt och för första gången på länge belåten med sia sjelf lemnade ban vet ståtliga Hellenäs med alla dess lockelser och nöjen bakom sia för att sluta i sina armar fästmö och moder. Första dagarne war Herrman också idel solsken. Det war nästan med mälbebag han återsåg fin gamla simpla fam: mare i hemmet, der han få många gåns ger sutit och drömt om fin hjertans tär