Forts. fr. N:o 90. rHuru wacker tu blifwit, min Ctin, utbrast Herrman mer wertlig beunrran, utan att swara på Elins ord. Men jog safnar rod någet — ven ros fom alltiv smyckade dessa alänsande flätor — ab, fe ver ftår en blomma — jag måste fästa den i ditt hår, få att jaa riktiat fänner igen dig — fe så! nu är tu åter min ljufwa, sköna Elin — ah! hwilken outsäalia fröjd att wara hos dia iagen! War jag tro dina ord, min Herr: man! Du bar så lifliat och med få warmt intresse beskrifwit ret yppiaa lifwet i titt nya bem, att jaa fruttare vet minnet af det fortua höll på att förblekna ... Du straffar mia hårdt, Elin, för vet jag stundem låter mitt merfödta finne för alt ffönt och prydliat taaa ut sin rätt, men ru wet nog att i mitt hierta herrskar ingen mer än vu; fe få, älskade! bort med denna sorgsna min, fom jag ej känner igen, och le mot mig fom for: bom, anuars sätter jag mig på kärran igen och refer tillbaka ftrart. Nå, då, nickade Clin och räckte Herrman fin lilla hand, få wi wäl sluta fred eller rättare sagdt: wapenhwila, ty