Norrländska Korrespondenten – 13 november 1866, sida 2

hwars matta grönska en swällande törne ros utbredde sin purpur. Men Elin hade krupit i ena foffhörs net och höll i handen Herrmans ännu ouppbrutna bref. Nu skulle det läsas. Hon förde redan hauden till sigillet, då hon hörde hastiga steg i trappan. Att jag ej reglade dörren, yttrade bon litet harmset till fia sjelf i det hon skyndade upp för att, om möjligt, hinna göra det, men just då hon utsträckte hans den för att fullborda sitt uppsåt, ryd tes dörren upp och — Herrman utbredde fina armar mot ven öfwerraskade flickon. Glömmande för ögonblicket alla sorgsna tankar, kastade sig Elin i denna famn som dot war hennes himmel. Och nu förflöto några ljufwa minus ter, under hwilka ord woro öfwerflödiga. Men fång mig, älskade Elin, bwi skare Herrman. Min ankomst syntes öfwerraska dig — har du ej fätt mitt bref 2 Äg swarade Clin, rodnande lätt, men jag har ej ännu läst det — jag ämnade just göra det, då bu kom. yMen kunde Eneman ha fått mitt bref få sent? jag förmodar posten utlemnas deg redan i morse. mag fick det också då, men — jag wille gerna wara ensam då jag löfte det. (Forts.)