Norrländska Korrespondenten – 13 november 1866, sida 2

är så samwetsgrann att skildra; jag wet bara att min själs alla blommor frysa bort wid dessa tomma beskrifningar, hwilka nästan synas ämnade att förvidmjuka mia, fom sitter här ensam och kanske snart förglömd ... När jag först började älska Herrman, war jag ju bara barn, således utan för: måga att inse bristerna i hans karakter. Hand goda hjerta och — jag fan ej förs neka det — hans fföna yttre bedrogo mig; af det förra har jag hoppats för mycket, jag finner det, och i vet sednare har han en ganska stor frestelse att beseara, hwad angår hand beständighet .. . Elin hörde modren komma och lade baftigt brefwet på bottnen i sin sykorg, med fast beslut att ej läsa det förr än på aftonen, då modren war borta hos Stafwa Mogren för att hjelpa henne att Läaga upp en bordduk, som skulle wara färrigstickad til mamsell Helene Mio: grens bröllop. Stackars Clin wille hafwa frihet att aråta ut, i bändelje brefwet ej tillfredgställde hennes hjertas anspråk. Och modern fick ej se Elins tärar — det war nog att hon anade dem. Aftonen kom. Elin hade slutat sitt arbete för dagen och lagt undan det. Solen sände sina sista strålar in i det trefliga rummet — den lilla fågeln slog ännu några ljufwa flag och på sybordet stod ett glas med doftande refeda, bland