Norrländska Korrespondenten – 13 november 1866, sida 2

Jag har erhållit några rader från ho: nom och tå war det naturligt, att . men här står jag och pratar tills jag alömmer alla stöna föresatser om arbetsamhet, som befordrar helsa och mälstånd. Farwil, goda mamsell Clin! och tad för alla trefliga stunder jag haft lyckan tillbringa här. Jag ber om min mörd: narsfulla helsning til fru Hal. Som wälbeställd medicine kandidat skall jag hafwa öran att ännu en gång uppmalt: ta ... till def: ett hjertligt farwäl! Han har lertsnat, stackars posfer, sade Elin tanffullt för sig sjelf, då hon hörde hans steg förswinna i trappan, vod) vet undrar jag ej öfwer; jag är sjel allt för wemorigt stämd, för att funna inge andra någon glädje. Detta bres, fortfor hon, i det hen nes blickar öfwerforo den wälkända utan: skriften; stall det wara warmare än de andra? — bur barnslig jag är! jag alädes öfwer hwarje nytt bref, fom fommer, i hopp att veri återfinna den Herrman, fom wid fin afresa war få manlig, få wärd min fulla tillit, men detta hopp är fåfängt, fruktar jag, och endast långa beskrifningar öfwer den pralt, ris kedom och smak, som är rådande i hans nya hem, möta mina efter hjertats språt letande blickar. Ack! hwad bryr jag mig om dessa baler, dessa skogspartier, denna lr och friskhet i toaletten, fom han