Norrländska Korrespondenten – 9 november 1866, sida 2

specifika förhållandet att efter, eller fans ste rättare sagtt under det jag fatt mid bålen, ljusnare min framtid till ett ffime rande gultkantadt moln, fom sänkte fia allt mer och mer tills jaa kunde nå ret med händerna — mar det ide artigt af framtiten, få fig? — EScff, Enebuss! förhala ide tiven, utan fom nu, annars blir jag min själ ond på allwar. NRå ja, får gå för denna enda och fis sta gången, ty att fe dig ond har jag ingen håg till — bu är fulare än mans liat och tillätligt wid sårana tillfällen. Men hören nu på hwad jaa sänger och spriten det kring hela stan om J ban luft: Råtnart från och med i moraon, finns ingen, fom fan förmå mig att wir vare deltaga i vegfa förlustelser, förr än jag tagit min examen, men ben vagen, gossar, skall jag i sällskap med er och antra gamla wänner, ännu en gång wara den glade Eneman, som utan att blinka tan fe botten af bålen. Den andre fiudenten, en liten, fmår treflia figur med godt hull, stannare mirt i farten, satte båra armarne i sidorna och såg med trinda, ferskande ögon på Enemans wackra, gedmosiga ansigte. mRNIÅ ET lunde denne ej låta bli att fråga. Fafå, utbrast den lille med rörelse, i det han sände Eneman trenne betys delsefulla, korta nickningar, vet stär få till — du är fär, arma menniskobarn!