Norrländska Korrespondenten – 9 november 1866, sida 2

denne märkte dem, uppstämde den ene med dundrande bag: hwarthbän, hwarthän, på nattlig dunkel bana? Eneman spratt till och syntes wakna ur sina funderingar. Nå, började sångaren. — samma student fom mid berättelsens början förekom utsträckt på det gröna täcket — vet war då wäl att finna dig en gång; här ha wi gått och slagit efter dig wisst en rund timma. Zag tror du är förhexad nu sör tiden gamle Enebuss, som aldrig är till finnandes der dig bör wara, hoc est i wännernas längtande ring, wid det blinkande glasets nektar. Aldenstund, förthy oc emedan det nu bu: vit få lyckligt till, att jag i dag blifwit lyckligajord med ett ref — ja-a, stirra gerna du, det klär dig — har jag en li: ten tillställning derhemma, wid hwilken du, hiertans gosse, icke får saknas, om det skall bli roligt. Kom alltså, vu nye Frithiof, fom wandrar i ffoaen och fer på månen, vså lunka mi få småningom till Bacchi buller och tumult. Tatt, glada själ, men om du ide upp: tar illa, få har jag ingen lujt i afton. Jag har rustadt nog och ämnar nu funs vera på framtiven. usywem fan ämnar ide det? jag har funderat un i fer år, men alvrig hafwa dessa funderingar hindrat mig att i ett goct lag tömma ett glag när tillfälle erbjudes. Jag har twärtom märkt vet