Norrländska Korrespondenten – 9 november 1866, sida 2

når jag tänker på Elins sanna wärde och min oförlåtliga swaahet, och jag lofwar mig sjelf att mid första bästa tillfälle upp: täcka att jag är fästad — först då skall jag finna hwad jag nu ett helt år före gäfwes sökt: lugn och samwetsfrid. Morbror är för rättänkande att för denna unterrättelse hindra min frams gång — möjligen blir denna mindre än om hans dotter warit min trolofwade, men skall jag då ej wid Elins sida finna lyda äfwen under anspråkslösare om: ständigheter? — Ack jo! jag tänner så i mina bättre stunder och känner då äf: wen att utan Elin skulle lifwet aldrig funna slänka mig någon werklig sällhet. Månen sken öfwer Helgonbadend lummiga kronor der nere i det gamla Lund. Wår gamle bekante, Eneman, mot var nan allteles ensam, gick fram och tills baka på den mest obesökta gångstigen. Moppe, hans trogne följeslagare, sprang än några steg förut, än wände han om och fåg med en Hok blidithusbondens ögon, men utan att lyckas draga till sig dennes uppmärksamhet. Det war tydligt att djupa tankar upptogo den wandrandes själ. DÅ nalkares från motsatta sidan 2:ne studenter, för tillfället tyfta fom Eayptens prefter. Men hunna temmeligen nära den ensamme wandraren, utan att