Norrländska Korrespondenten – 30 oktober 1866, sida 2

blef hon oemotftåndlig, efter hwad ala ynglingar påstodo. Herrman frågare fig med undran, hwarifrån hon fått. denna lilla mun, fom vå han filt får henne, i undran öfwer den nye tusinen spärrat upp mot honom ett werlkligt gin ungagap. Och huru hon förstod att i tar son wågor fästa detta underbara hår fom fordom i haus tycketlitt en wmårdeld sträfwade met höjden. Hwad nu ten fordna afstyn för detta hår beträffade, så maste Herrman tillstå att TN to: talt förswunnit och lemnat rum för en wiss beundran. Han wisste icke ens em Elins swarlbruna, rila slätot kunde täfla med detta — och härwid drog han en suck, en oförtlarlig, omotiverad suck — men en suck i alla fall. Då maste Elins ring fram och allt fom han såg på den och llarare fram: ställde hennes bild för minnet, återtog hon äfwen sitt gamla wälde i hans bjer: ta od) widrörande den gyllne talisman: nen med fina läppar, förebrådde han fig att någonsin — om och blott för en fe: fund — hafwa låtit fina tankar swäfwa tring ett annat föremål. Herrman hade ett eget rum, hans tära oc) angenäma fristad. Ooh på dets ta rums möblering märktes tydligt, att det mar afsedt för systersonen och icke för ett wanligt biträde, ehuru äfwen woro wäl logerade. Beqwäma emmor, broderade soffkuddar, en inne