vanta damer, der naturligtwis hans utför: väma moster och hang rita, utan twifvel rätt stolta kusin befann fia, då blef det Herrman få nnderbart i bröstet och utan att han kunde föga hwarför, på tom honom en pinande känsla af för: lägenhet, som lät honom rodna ända upp i hårfästet. Han lade handen på hjertat för att hämma dessdumma flag, fom han inom fis benämnde dem, och wid denna rörelse föll ögonen på hans förlofningsring — hwad! om hans mor: bror, hans moster eller hans föraralir ga, bortskämda kusin skulle en wacker dag — och det skulle de utan twifwel — börja att göra frågor, kanske gyckla vf wer att en man, som ingenting egde, hade förlofwat sig med en flicka, som, om möjligt egde ännu mindre, fom — tydde linneföm. Herrman kände att han mid dessa anspeglingar skulle för: gåtts af blygsel och i ett nu — seende en äldre wördnadswärd man, den han antog wara morbrodern, komma sig till möte — strök han ringen af fingret och (ät den glida ned i westfickan — en ryd: ning genomilade honom dod wid detta helgerån, men nästa minut tröstade han jig med att klenoden nu låge bjertat närmare och att ingen numera skulle tala om Elin, mycket mindre på något sätt håna hennes anspråkslösa ftäll: ning ... Men af hwilken anledning ringen äf