blick qwarlemnade i Elins själ ett ljuft, ett oförgängligt minne. MNÅ nå, barn, nickade fru Sara, noq fan jag låta bli att tala altid men låta bli utt fe, ret står ej i min makt, och jag fer, jag, och vet en hel hop, och får man tro andra, få ha de äfwen ögonen öppna ... Stafwa Mogren saå just i eftermitdan . .. Toft, bästa mamma, gick det ej i por ten? — jo, rittigt, det fan ej wara nå gon annan än pappa. Huru märfvärdigt, att han kommer hem få titigt — måtte ingenting händrt honom! Mäster Hall fom emot wanan icke al: lenast tidigt, utan äfwen fredligt hem. Hans utseende war tankfullt och win: ligt nickande åt mor och flifunaen, satte han sig i ena soffhörnet. Hans underbart stilla wäsende FN att fru Sara tog mov till fig och frågade: hwad i Guds mamn går åt dig, far, är du fjuf ? Åh, inte det just, men fe ni, barn, det har händt mig någonting så underligt — ja-ja! jag är och har mäl alltid warit en stor slarfwer, annars kunde mycket warit annorlunda — ni ha ingen skuld kära barn, ingen alls, för ni ha warit som tålamodets englar. Men se ni, nog har jag kännt ibland litfom en kniptång i hjerteroten och för att slippa känna den så swårt, har jag gett mig af på krogen igen — usch ja!