lisa. Äfwen för dem förflög alltså tiden, om än icke alldeles så ljufligt som för de båda älskande, dock betydligt angenämare, än då de woro nödsakade att fallffapa med fina män — bevröfligt, — men sannt! När slutligen fru Sara kom hem, war hon wid ett nära nog rosenrödt lynne, och Herrman, fom inbjöds att stanna qwar till aftonen, kunde ej på åratal minnas att han sett sin stackars faster så lifwad. Elin, obeskrifligt glad att se sin mor en gång slå bort alla sorgsna tankar och medweten om hennes eftermiedagsbesök, log och tänkte i sitt finne: icke alla kafferep äro att förakta. Aftonen förflöt på det angenämaste, och när ändtligen Elins wackra händer serverade teet, tyckte sig Herrman aldrig hafwa warit med om en sådan aftonmåltid. Han kunde ej låta bli att tänka på hur intagande hon en gång skulle bli fom wärrinna i hang bem, i en infattning fom bättre än den nuwarande anstod hang äfta perla. Fru Sara såg med menande blickar på de unga tu, hwilka båda kände sig rodna då de af henne ertappades med fontraband. vÅAotan är tio flasa-agen, förkunnade den obeweklige nattwäktaren, och med en djup suck uppdrog Herrman sitt ur, hwilket tywärr bekräftade wäktarens utsago. Jnom några minuter war den lycklige älskaren borta, men hang afffedg