och så har det blifwit wärre år från år, men wärst fen Swen Johan dog — han skulle öfwerta werktftan och hela röf: jan när jag inte orkade mer — jo fan ock! ja må inte bättre fäja. Nu ham på de fig så, att när jag ämnade gå från Westergrens krog till Lundftrömskans, kunde jag inte låta bli att gå in på tyrkogården och titta om Swen Ios hang graf — ret war så tyst att inte ett löf rörde fig och jag stödte mig mot vet lilla yröna staketet och föll i fåna undersamma fundamenter — tet är kusliat att stå midt opp ibland de döda när månen skiner på korsen och tårpilarne, helst när en wet med fig att en inte ajort allt rätt mot de fina här i lifwet. Bäst jag nu stod der och nndrade om wäl Swen Johan, den lille Guds engeln, skulle lägga ett godt ord för sin gamle far hos den store Mästarn deroppe, fucfade det få swåra tunat bakom min, att jag inte kunde låta bli att wända mia om — men inte fann8 ver få mycket fom en fatt en gång. Då suckade det omigen och, fom jaa tyckte, rakt ifrån Swen Johans lilla gröna skulle, och när jag nu tittae dit, ramla hela korset öfwer ända i ett andetag och ven tille kransen af tusenskönor, fom du bundit, barn, låg för mina fötter, innan jag hann täntka (Feris.