Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1866, sida 3

så fast rotadt inom oss, att det utöfwar sin wälgörande werkan äfwen öfwer de yttre föremålen, och icke dessa sin öfwer det goda. Hör öfrigt. ..7 här tyftnare Elin, i tet en warm rodnad spelade öf: wer hennes lilla älskliga ansigte. Nåå — för öfrigt! — fortsätt, vu lilla förtrollande predikaut — dina mos ralkakor smaka bara honung — det är en riktig njutning att blifwa bannad af ven man älffar. För öfrigt, wille jag föra, fortfor Elin, är det bra djerft af mig, en olärd flifa, att tala få här till dig — förlåt mig Herrman; jag både känner och erfänner, att det är riktigt orätt, men, jog fan ej sjelf förklara hwad för en dum predikosjuka kommer öfwer mig ibland. SIÅh jag min egen lila Elin, jag både känner och erkänner att i det goda är du professor och jag envaft skolgosse, abe-varie. Nå, då, utropade den unga flidan muntert, ffänfer jag dig, i egenskap af min nya märdighet, ide för thy cum laude, heter vet ide få? och få tala wi ej mera om den fafen. vPå Thorsdag, Clin lilla, wet du hwad tet då är för en afgörande dag, bör: jade Herrman, o, om han wore förbi! Eramensdagen, fan jag tro, hwiskade Elin litet häpen, meu, tillade hon penast lugnad: åh, bästa Herrman, min