Kusinerna. (Af Lea.) Forts. fr. N:o 81. Elin, Elin, fortsatte han och såg på benne med en blid, full af eld och lif, vu får ide wara få wacker, få hänför rande wacker, om tu mill att jag ffall behålla mitt funda förstånd och funna ostörd arbeta för den framtid, jag täns ter mig få ffön! Men oaktadt detta förbud betraktade ban henne med en hänryckning, som lät benne önska att, om möjligt, bli ännu mångdubbelt skönare, ty, för en sådan blick af sin Herrman, bwad wille ide Elin bli! Herrman, tu är få bhäftig! före: brådde honom Elin mildt. vM, låt mig åtminstone här, i min kärleks Eden wara fann; derute bland de kalla, tråkiga menniskorna får jag nog lägga band på mia, lilla Clin. O, den fom alltid, alltid finge fitta få här hos dig, med hufwudet lutadt till din trofa: sia barm — då känner jan mig alltid båttre till min inre menniska; då jag deremot kommer ut i menniskohwimlet, känner jaa något ide godt uppe vsla min Häl. in Herrman, måste rara