Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1866, sida 2

denna darrade i sina innersta fogningar. När han få i hemmet uttömt fin wree des skålar, gick han wanligen på krogen att söka glömma fin förtret, hwilket lYyckades honom till den grad, att han wid hemkomsten kallade sin hustru en ängel och sin dotter en äkta perla, gesällen för Pajas och pojkarne för knäfwelborrar. Men deuna sällhet war kort, ty sednast en timma efter hemkomsten snarkade mås ster Hall fom ett godt barn, lemnande Pajad och Enäfwelborrarne frihet att roa sig på egen hand, hwarwid för äns geln, hustrun och dottren, den äkta pers lan, gafs nog tid till tårar, bekymmer och arbete. Men, eftersom nu dottern är bestämd att i wår lilla berättelse få en temmes ligen sramstående platå, må wi egna henne några öagonblicks uppmärksamhet. Elin Hall, Herrmans kusin, war en präktig flicka. Långt ifrån att instämma i moderns oupphörliga gagnlösa klagan öfwer pappas och husets tillstånd, sökte hon alltid uppmuntra henne att taga fas ten så drägligt som möjligt. Tro mig tära mamma, brukade hen leende säga, — det är icke alla hustrur, fom då des ras männer hemkomma från källaren, hedras med titel af ängel, likasom det icke är hwarje dotter beskärdt att wid samma tillfälle benämnas en äkta perla; låtem ossgöra skäl för wåra wackra namn, lilla mamma, arbeta och icke förtröttas,