Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1866, sida 2

Herrmans far war en obemedlad handtwerkare, fom ämnat låta uppfostra äf-: men fin fon till något handtwerk, men gossens framstående anlag för Iborliga funder — fom gubben uttryckte fig — förmådde denne, att hur det än swed i kassan, låta sonen få följa sin böjelse. Man knogade och swalt, och Herrman studerade, samt ämnade snart taga 7Su-: riften, med heder, enligt hwad både han sielf och kamraterna trodde. Herrman war ytterst flitig, det war en af hans många goda sidor, men också ytterst stolt och som denna stolthet just ej alltid war af rätta sorten, måste wi räkna henne till de mindre goda. Han war emellertid, oaktadt detta sitt fel i allwänhet wäl omtyckt bland kamraterna, hwilket alltid är ett godt, ett nästan oswikligt tecken på att den omtyckte personens ljusa sidor äro öfwerwägande. Han hade också sina stunder, då han kunde wara uppsluppen och full af oföraraligt humor och då war han oemetståndligt fängslande. Men dessa woro dock få, i motsats till dem, då han slöt sig inom sig sjelf och drömde om framtidastorhet och glans. Herrman hade i staden en farbror, hwilken — harmligt nog — war tunn: bindare, och dertill af ett sätt och ett lynne, så lånat som möjligt skilda frän all både älskwärdhet och humanitet. När berserkagången tog på mäster Hall, slog hau i bordet för sin husliga krets, så att