Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1866, sida 2

terna sjöngo leende: Elin, få heter hon, så heter hon. Hall förblef ensam tyst. Det märk: tes tydligt, att han ej tyckte om att höra detta namn i denna krets. Men de öf: riga, ifall de ens märkte det, låtsade icke derom Wärten, gorhiertenheten sjelf, tillbjöd Hall så oförmärkt att låna en tia med betalningsanstånd efer behag och Hall antog anbudet, wisserligen med tadfamhet, men dock med synbar ledsnad att bes höfwa begagna fig af männens hjelp: samhet. Glada och belåtna åtskildes ynalingarne, men Hall smög sig så oförmärkt ifrån de andra och gick med skyndsamma steg in på en bakgata, der, från gafwelfönstret af ett litet rört hus, ännu ljug ffimrade, oaktadt den lånat framskridna nats ten, och der, att döma efter konturerna innanför den nedfällda rullgardinen, en ung flicka fatt och arbetade. Ball stannade utanför och blidade melankoliskt upp mot det lilla fönstret. SStackars, stackars flicka — uppe ännu och sträfwar! men det skall wäl fomma en dag, vå du skall få hwila dig; då rina sköna händer ej mera skola twingas till detta a fskywärra släp, dina klara ögon ei fördunklas af nattwak — arma Elin rin Herrman skall arbeta för vig och di skall en dag blifwa belöningen för hane fträfwan !