Norrländska Korrespondenten – 28 september 1866, sida 2

kompositioner. En mörklagd, ung mat står mid hennns sida, accompagnerand henne med flöjt. Då de slutat sin du ett, flyger den mörke mannens blicka från noterna till Aurelia och bränner si fast wid henne. Efter en lång tystna böjde han ett knä för Aurelia och utro pade i wildaste extas; 7D sköna, dyrkans wärda Aurelia, lägg bort denna köld fom dödar mia! Låt mig få ett, omm det minsta, tecken att ni hyser medlidand med den, fom förbrinner af kärlek för er! Tyft, för Guds skull tyst! hwad tän ker ni wäl på, som för detta språl til mig, en annans maka. J himlens nami stig då upp ur en ftällning, fom föro lämpar mia och förnedrar er fjelj. Aurelia hade knappast hunnit att yttr detta, förrän dörrarne öppnades och hen ned man inträdde. Med tikbleta kinder och skälfwande hela kroppen stadnade han då. Han ögon föllo på den grupp, fom MAureli och hennes tillbedjare bildade. DÅ ha någet hemtat fig, fare han med isand lugn: Jag tror ni roar er med att spel komedi, mitt herrskap! skada att jag e kommit förr. Hwad är vet för en pje ni spelar, om jag törs fråga. Låt ick mig afbryta, utan fpela er rol till flut monsieur. Axel kastade fia ned i en emma, un der det ett sarkastigt leende krusade han