och jag kunde ide sofwa mycket, utan ftec snart upp igen oc spatserade på dädet sän rökande en pipa, än till ombyte be traktande en död qwinna fom faftades öf wer bord. Slutligen blef jag få sömnig. att jag beslöt trotsa fasorna under däd och försöla sofwa derstädes. Här mar fi fadant jom förut, men jag och en min kamrat krälade dock upp i wåra kojer. Då jag legat litet, började en ung tyff att ropa på en ung flida mid namn Anna, som skötte honom med en beundranswärd ihärdighet, emedan han hjelpt henne då hon led af sjösjuka. Hon sfrälste också hans lif, alldenstund han war en af de hårdaft angripna, och nu är han i land här i Newyork med oss andra. Han ros pade, fom sagdt, på Anna och detta få ihållande, att jag ide kunde sofwa. Jag gick till Honom och frågade hwad han wille; men jag glömmer aldrig det ögon blicket få länge jag lefwer. Han trydte fig fast mid sängkanten för att resa fig, men kunde ide; jag hjelpte Honom då, och nu stirrade han på mig med en mört wärdig nyfikenhet och ett par ögon, fom jag ännu ryser att tänka på. Han mille je om han lände igen mig, ehuru han ide kände igen någon, ide ens Anna då hon ej talade. Han bad om något att drida och om att ropa på Anna. Jag gick upp på däcket der Anna låg oc sof och fick henne ned. Då jag sjelf åter tom under däck, såg jag en man fom fatt på en lista med ett spädt barn på armen. Jag frå gade honom hwarföre han icke gick till tojs. Han swarade mig på tyska något som jag aldrig skall glömma: YWet ni, i dag på morgonen dog min fon, fenare ett annat af mina barn oc nyss äfwen min hustru; nu är jag här ensam med detta barn, fom ännu i dag på morgonen låg wid bröftet. Han sjönk tillhopa med hufwudet mot bröstet, och jag gick till sängs. Vilden af den olycklige mannen följde mig i mina drömmar. Då jag fteg upp på morgonen hörde jag någon föga: this man is dead. Jag fåg mig om ef ter denne och fick ändtligen ögonen på ho nom. Han satt bredwid mig med ryg: gen mot bordet, begge händerna i fidorna, och war död. Jag kän de igen hor nom: det war en Irländare, och han hade warit en af de nmuntrafte reel-danfarne förra qwällen; senare hade han sofwit på dädet och nu hade han gått ned och fatt fig att dö. Det war det wärfta dygn jag någonsin upplefwat. Tisdagen den 29 Maj kommo wi på Newyorks redd, och nu fingo mi den be dröfliga underrättelsen, att wi skulle ligga i karantän i 6 weckor. Ett par dagar derefter fördes alla Danskar, Swenskar och Tyskar öfwer till ett annat skepp, en gammal amerikansk örlogsman, och här fingo wi det bättre. Här lågo wi till den 3 Juli, då wi ändtligen kommo i land.