Norrländska Korrespondenten – 25 september 1866, sida 3

kla och fått korgen. Hmwillen oerhörd djerfhet, tänkte hon, och sade det äfwen, latt förkasta friherrinnestiteln emot den lott den fattige förwaltaren hade att er: bjuda. Mej, det ait för lånat, och fru DHalen förklarade högtidligt, att få länge hon lefde, skulle hon aldrig tillåta en förening med förwaltaren och Thella. Och derwid blef det. Theklas tårar och böner bewekte ej den förtörnade modren, och patron Dalen hade nödgats mot fin wilja skrifwa ett afslag till Emil, hwilfen han höll få mycket utaf. Då Emil erhöll detta bref, kände han sig djupt bedröfwad; men han hade nä stan wäntat detta swar, ty han kände alltför wäl fru Dalgn oc hennes oförsonliga lynne. J kanten af brefwet war skrifwet med blyerts: Hoppas, ännu är ej allt förloradt. Jag blir dia ewiat trogen 7 Rörd tryckte Emil dessa ra: der mot fina läppar. Dessa ord, fom tydligen woro skrifna af Thekla, ingaf honom nytt hopp. Dessa rader war det enda teten han fått från henne sedan de skiljdes. Då patron Dalin aflidit och det blef bekant, att hang efterlemnade affärer ej woro i bet bälta Mid, förnyade Emil fin anhållan om Theklas hand. Han fom då personligen, och nu lät den stolta modren beweka fig. I nu gaf hon till och med sitt bifall med största nöje. Emil bar sorgdrägt efter sin onkel; men ej