Tron, lärleken och hoppet. Det war mörkt uti mitt sinne Twiflees demon, som derinne Bodde, gaf ej ro; Been jag bad och himlen sände Mig en genius som tände Did en stjerna uti natten — Tenna hette trov. War så ensligt i mitt hjerta, J min glädje fom min smärta Teltog ingen wän; Men Jag bad, äter swingar En gestalt på lätta wingar Ned; Han lärde mig att älsia — Det war färleten, Om ännu fig lydan wänder, Blir det mörkt oc) ensligt, sänder dag miu bön dit opp: Der uti det liusa höga, Såår få wänlig I ör mitt öga veende min möje engel, Denna heter hopp. Wandrare i lifwets öden, Bed, ack bed! då willans löden Etymmer enslig färd. Bed om ledning genom grusces Cbekanta stig, till ljusets, Trons och kärlekens och hoppets Solbelysta werld.