Norrländska Korrespondenten – 18 september 1866, sida 2

hwita hy. Hwita perlor prydde hennes haks och armar. De mörta hårflätorna woro utan all prydnad, endast en dyrbar juwelnål blixtrade deri. Då man ändte ligen ryckte sin blick från den sköna Thekla och wände den mot Aurelia intogs man owil: korligen af den största beundran; ty hon war få strålande skön, att man för gon: blicket alömde Thekla för henne. Aurelia war klädd i en paillegul Mid: ning, hwilten klädde henne förträffligt. Cu enda mörkröd töruros prunkade i hennes bruna lockar. Så enkel Aurelias toi-: lette än mar, wäckte den uppmärksamhet genom fin olikhet med alla de öfrigas. Hennes stora själfulla bruna ögon strålade i afton af en förtrollande glans; strålarne derur antände mer än ett hjerta. Roja bar en hwit klädning. En krans af naturlig bläklint sammanhöll de rita blonda lockarne, och en hwit ros war fästad i schärpet. Hon war onekligen ten ljufwaste af fina systrar: ty hon på minte mer om engel än menniska, mer om himlen än jorden. Balen nalkades sitt slut. Aurelia har de utträdt på balkongen för att hemta swalta i aftonkylan. Hon lutade sig mot gallret och betraktade månan, som höll på att uppträda i den ljusa fommars natten. Aurelia hörde musiken spela upp den sista walsen, och påminte sig, att det mar af honom hon mar uppbjuden till den.