Norrländska Korrespondenten – 18 september 1866, sida 2

Efter en liten tystnad swarade Aurelia: Fa, Axel, ni behöfwer ej hoppas på gens tärlek, ty ni eger den redan. Då jag första ögonblickct såg er, kände jag mitt hjerta klappa fortare än wanligt. Tros ligen, fortfor hon, stall ni finna mitt swar alltför uppriktint, men jag hatar allt pryderi, all förställnina. Axel war utom fig af förtjusning wid Aurelias naiva bekännelse. De gjorde nu, fom alla älskande, fin första himmelsfärd, glömmande jorden och allt det fom finnes derpå, och hade ej få snart watnat till werkligheten om ide Rosa kommit att söka fin fylter, ty alla gästerna stodo i begrepp att lemna fin Thorsborg. Roja stad nade liksom förstena d, då hon får Aurelia tuta sitt hufwud mot Axels bröst, och att han hade flingrat arm om hennes lif. Axel blef först warse Rosas hwita tlädnina, då hon wände sig om för att gå. Han påminde Aurelia, att det tro ligen war klotast att återwända till vet öfriga sällskapet. Åsynen af Rosa hade hos Axel framkallat ett minne från en tid då han, envaft ynaling, trott fia äl ska henne. Sedan def hade Han dock fet! många qwinnor, hwilka hen canat fom ma dyrkan; men ej naågen, fom han äl: skat såsom Aurelia. ö (Forts.)