Norrländska Korrespondenten – 18 september 1866, sida 2

Hon tog ett steg mot salongsdörren, men hejdades litsom af en osynlig matt. Hon lutade sig åter mot ballustraden och för: sjönk i tankar. Då hörde hon steg bakom sig, och då hon wände sig om, stod Axel framför henne. Äg har sölt er förgäfwes i alla vunmen, började Axel, å slutligen min goda genius förde mig hit. Säg, Au: relia, will ni danja denna dans, eller will ni stkänka mig denna stund odelad med er 2 Sywilket ni hehagar, Hr (öjtnant, jade Aurelia, fom tycte att det war något förnärmande, att Axel endast kallade henne Aurelia. INi stadna då qwar här, sade Axel. D Aurelia, förvöm mia ej, om jag fommer att denna stund tala ord, fom ni sätert skall anse djerfwa. Aurelia, ni har uppwäckt i mitt hjerta en kärlek så häftig, få beyherrstande, en känsla af dyr: ton och beundran, fom jag endast trodde finnas till i dikten. O Aurelia! jag äl: ffar er, wågar jag hoppas ett genswar på mitt hjertas fråga? Sia fföna, herr: liga qwinna, om ni tror, att ni skall fun: na ffänfa mig gentärlet? Aurelias finder glödde i den skönaste purpur, hennes ögon lågade af den eld, fom bemättigat fia hennes hjerta; men stymningen hindrade Axel att se, huru skön hon war, ty då hade han säkerligen nedfallit tillbedjande för henne.