Norrländska Korrespondenten – 14 september 1866, sida 2

lerna Dalen högst förtjusande; men att wälja någon utaf dem till följeslagarinna genom lifwet, derpå har jag ännu icke tänkt. Men i afseende på min mors anspelningar på ett rikt gifte, får jag högtidliat förklara, att jag aldrig äm nar länka någon qwinna fom maka wid mig, med guldband. Nej min dyra mor, fritt och utan affeende på några Yttre oms ständigheter, måste mitt hjertas wal en gång blifwa. Min käre Bictor sade friherrinnan i mindre inställsam ton, jag hade ide wäntat, att du skulle hysa få romaneska idcer, du fom alltid wisat dig få lugn och förftåndig. v Jag försäkrar er min mor, att jag ei är det ringaste romanesk utaf mig, förklarade Victor. Men nu för att fom ma till wåra affärer, hwilka funna wäl orsakerna, wara, att de kommit på obe ständ? Ännu är det mäl tid förmodar jag, att upphielpa dem, på ett sätt fom är of mera mwärdigt. Du glömmer dig, min fon, sade fris herrinnan med besynnerlig röft. Om du kunde älska någon rik flicka, wet jag i sanniag ej hwad owärdighet det slulle finnas deri. (For)