Trenne Tärnor. Originalnovell af Bet ty. Forts. fr. n:o 72. Rosas azurblå ögon woro klara som wanligt, då hon först riktade blicken på Thekla; men då eftertanken af gårdagens tilldragelser infunnit sig, fördunklades de ånyo af en fuktig dimma, fom upplös fte8 i några ftora warma tårar. Lyckligt för Rosa, fom have den fys sterliga wännen att fly til. J hennes sköte nedlade hon åter sin smärta, och åter intalade Thekla mod och ftånvatk: tighet i Rosas späda hjerta. Ingen mer än Thekla hade bemärtt ven förändring, som föregått hos Rosa. Från det yra, dansande och lekandc barnet hade hon blifwit tyst och sluten. Sjelfwa hennes utseende bar så tydliga spår af denna plötsliga förändring, att det war högst märkwärdigt, att Rosas omgifning icke märkte den. Men hennes mor war för mycket sysselsatt med husliga bestyr för att märka något. Patron war en af dessa dödliga, fom inte alls höra till de observerande, och Aurelia war få upp: tagen ef egna nya tankar, att hon ej såg Rosas sorgbundenhet. Så förgingo några dagar, då en mor: gon man erhöll bjudning att bewista en