2— — — NH 1 0o77 PV VV SSR OT od — CSatta, fatta min män, förmanade ordföranden, fjå går det ide till häruppe; mar god och stig fram, lägg fingrarne på bibeln och eftersäg eden! Något mot willigt, fom det syntes, sramsteg den fås lunda tilltalade och eftersade, dröjande på hwarje stafwelse, den högtidliga eden, men hon hade icke hunnit längre än till orden: mid Gud och hans heliga evangelium, förrän fingrarne rycktes bort från boten litsom de brännt henne och hon hastigt utbrast: Waänta lite, sansle — tanske hon inte mar wärd mer än — en banko!!! — Bissmark. J Halmstad finnes en trädgärdsmästare Bissmark (ej Bismarck), som i lithet med sin preussiske namne ej alltid star uti det bästa förhållande till fina grannar. Wår landsman är doc få till wida olik Preussaren, fom han ej är den anfallande parten, utan det är hans trädgarös srodutter, som utgöra föremal för grannarnes eröfringslysinad. För att skydda fin egendom later han nu hwarje natt i trädgården utlägga räfsaxar. — Hr ett bref från Stockholm af den 21 dennes till Göteborgs-Poften låna wi följande: De norffa induftriidfarne fom på fonungens bekostnad befött wår hufiwudstad och industri utställningen ha warit högeligen belåtna med fin wistelse här. Öfwerallt ha de på vet mälvilligafte sätt blifwit mottagna. Hr I. Bolinder inbjöd dem både till frukest wid fin stora fabrilg-anliganing och fedvan till en jplenbid middag på Djurgården. Yi hal fett och lärt mycket under wår wistelse här, yttrade deras anförare då ban tac: det hjertliga mottanante fom wi rönt, och den sannt broderliga sinnesstämning som råder för wårt land och för wårt folk. Då en deputation bland dessa intuftri-idlare uppwaktade konungen för att betyna deras tacksamhet, swarade tonunpen på sitt rättframma wis: Det aläder mig att resan beredt er nöje. Det skulle warit än mera glädjande ifall omständiaheterna medgifwit att göra in: bjudningen ändå midnfträdtare. — Skörden i Danmark. Den regniga och ostadiga wärerleten på Seland har baft ett ofördelaktigt inflytande på fför: ven; och de gora förhoppningar, man hate anledning att hysa om resultatet, minskas dag för dag. På många ställen, isynnerhet på de större gårdarna, är rågen ännu icke fullständigt skördad, och ter den är slagen, liager ten till en stor del ännu på marken, emedan den ide fon föras under tak i få fuktigt tillstånd. — Drag ur folklliswet. För ide länge sedan, berättar Dag. N., infann sig å Hötorget en bonde, medförande en tunna potatis till salu. En potatismånglerska kom genast, och sedan hon sett på waran och bonden sagt priset, stod hon der bråkande och prutande. Under tiden kommer en hennes yrkessyster, trärer hastigt imellan och sticker med detsamma bhandpenning i handen på bonden utropande: jag aer hwad ni begär! Bonden tog handpenningen och handeln war uppgjord. Men nu tändes wredens fadla hos den förstkomna. Tiden medgaf icke att genast utöfwa hämnden, hwarföre hon endast sate till yrkessystern några mustiga ord, bifogade af en blick — en potatistunna wärd! Dagen förgick lugnt damerna emellan, emedan de hade olika platser på torget. PÅ aftonen, då torghandeln war slutad och hwar och en skulle gå hem till sitt, sammanstötte de emellertid på norra sitan af torget, och nu blef ret batalj utaf — ty de kommo i i ordets egentliga bemärkelse i lufwen på bhmwarandra. — (Det är ett lifta gammalt fom märkwärdigt rön, att när dessa damer komma i handgemäng sinsemellan, så bålla de sig alltid till hwarandras hår.) Nu tillkommer en tredje yrkessyster, som tade hr Bolinder å de öfrigas wägnar, 7men det som mi högst skatta är dock är andligt sinnad, bärande en korg full