Norrländska Korrespondenten – 11 september 1866, sida 2

vFörlåt om jag stör dig, men då jag såg dig taga kosan hitåt, kunde jag omöjligen emotstå den dragningskraft, fom twingade mig att följa dis. D:butom måste wi begagna de ögonblick, fom ännuåterstå oss, för att fe hwarandra ... Swad menar du Emil, afbröt ho: nom Thelkla bestört. Mitt din mor i går lät mig förstå, att jag här är en öfwerflödig person, och att dina föräldrar ämna antaga en an: nan förwaltare. Store Gud! hwad betyder wil detta, ropade Thekla med smärsam röst. — Sulle wäl min mor ana wår kärlek! IMej, vet tror jag ite, men hon fan ej tåla mig, derför att jag en och annan gång wågat motsäga henne, då jag fun: nit att hon haft orätt. Gud är mitt wittne, att jag få nitiskt, fom om det war vit mitt eget, sökt dina föräldrars in: tresfe. ME Emil, afbröt Honom Thekla allt det nyttiga, du har uträttat till egendomens förkofran, har jag ofta med glädje hört mina föräldrar omtala. Gud allena wet af hwad anledning min mor, ty att det är en nyck af henne, derom är jag wiss, will, att du ffall lemna för: waltareskapet; O Emil, nu fer jag in: gen enda ljusglimt på wår framtida hos rizont, ty nu är utsigten mörkare än nås gonfin. Thekla började aråta. BSråt ide min älffade! bad Emil,