Norrländska Korrespondenten – 11 september 1866, sida 2

nu, miu älskade war luan och bruka ditt förstånd, hwaraf du alltid wisat dig ega en få stor del. JFa, fare Thekla och borttorkade fina tårar. Klagan är ej här på sin plats. Jag gillar fullkomliat ditt beslut att tilldwidare iakttaga tystnad för mina föräls drar. Hwad gör wäl det till saken, att wi för en tid blifwa skilda. Wära tans kar funna ju likwäl alltid mötas; ty hwarken tid eller afstånd skall förminska ven tillaifwenhet, jag hyser för din! Toad min Thekla för denna förnyade förfätran, sade Emil. 7Muinnet af dig, du gota, skall blifwa den talisman, fom skall uppehålla mitt mod, ebwad händels fer jag än kommer att genomgå. HNMed förnyade försäkringar om ewig trohet, skildes de båda älskande och med sorgset finne återwände Thekla till hemmet och sin lilla kammare. Rosa och Aurelia hade nyss waknat, då Thekla återkom. 9 hwad det är skönt att lefwa i dröm marnes werld, utbrast Aurelia och strök de mörka lockarne från sin hwita panna. AMAldrig fan werkliaheten blifwa få herrlig. Nej icke för den fom i fantasiens trollspegel fer bilder, fom äro alltför fullkomliga för att i werkligheten ega fina motstycken, fare Thekla och Elaps pade wänligt Aurelias kind. (Forts.)