Trenne Tärnor. Originalnovell of Betty. Forts. fr. n:o 71. Nedkommen i i trädgården, tog hon mä gen genom parken. Morgonen war frift och skön; i hela nejden herrskade en hög tidlia stilllet. Det förekom Thekla fom om hela naturen i detta ögonblick firade fin morgonbön. Endast foglarne, som i chorus uppstämde sina glada sånger, störde den tystnad, fom herrskade omkring henne. Utan bestämdt mål för fin pros menad, beträdde Thekla en liten gång: ftin, fom ledde från parken upp emot wattenfallet. Hastigt skyndade hon upp till den förr omnämta grottan, der hon satte sin på mossbänken, aftog den lilla halmhatten, och lät hufwudet nedsjunka i handen. Så hade hon suttit en god stund, försänkt i tankar, då hon uppmädtes derur af snabba steg, fom närmade sig den plats, der hon satt. Då hon wände hufwudet om för att fe hwem den ankommande war, flög en purpursky hastigt öfwer hennes bleka kinder. Den kommande war en lång, ståtlig man, med ett allwarligt och fördelaktig yttre. (Sod morgon, älskade Thekla, sade han, och tryckte hennes hand mellan fina