Norrländska Korrespondenten – 7 september 1866, sida 2

Ren fig Rosa. Han talade om Stodholm, huru lätt twenne år fan förän dra allt, oh att han knappast kände igen Rosa, så stor och wacker hade hon blifwit. MNi war då en liten intagande flicka, fom lofwade att blifwa en wacker dame, sade Axel. Ja, ni Har rätt, swarade Rosa, och sökte dölja fin lilla harm, twå år fan göra stora förändringar. Ni war för blott twå år sedan endast en pojke, fom dock förstod att spela kavaljer. Ni bar nu blifwi ett helt lejon. Löjtnant Arel bet fig i läppen, men swarade genast: Ahy inte få pojke heller, jag war nit: ton år. Werkligen, fade Rosa skälmaktigt, en få aktningswärd ålder motsade dock edra många pojkstreck, ty deri war ni ut: märkt, will jag minnag. 5D, Rofa! hwiskade Axel, vet älftliga barnet har blifwit qwinna, och kanske glömt barndomswännen! Rosa blef honom skyldig swaret, ty en af de fina genomskinliga fröknarna von Kling kom och fattade hennes arm. Aurelia satte fia på friherrinnans ber gäran till pianot och hänförde alla med fin utomordentliga färdighet och fin ber hagliga, utbilvade röst. Arxet som ej allenast war road af att höra andra utan äfwen sjelf war en flidfig pianist, föreslog Aurelia duetter och