Norrländska Korrespondenten – 7 september 1866, sida 2

å quatre mains, hwilka drogo långt ut på aftonen. vMtt ni war en få utmärkt virtuos herr löjtnant, har ni förut ej låtit oss ana, ehuru wi ha ett ganffa godt ins strument att bjuda på. Om ni wille ha godheten och emellanåt spela å quatre mains med Pauline, skulle jag derför wara er obligerad, ty ingenting öfwar mera i pianospelning, läspade friherrinnan. Löjtnant Rent bugade fig och frame fade några artiga fraser, om den ära han anfåg det wara, att få fpela med fröken Pauline. Inom fig tänkte han helt annorlunda; ty Pauline spelade ej för det hon älskade musiken, utan för att hela den fashionabla werlden spelar pir ano, derför måste hon äfwen funna det. Annat war det med Aurelias musik. Hon war mäktig att från instrumentet framkalla de känslor för det sköna och berrliga i musiken, fom intog henne. Så äfwen med Axel, deras båda eldiga, lif liga själar möttes i musikens hänför rande sympathi, och sammansmälte i en beundran för hwarann, fom de trodde wara ewig. Då flickorna sent om aftonen kommo upp på fina rum, fade Aurelia: Wet ni hwad, mina älskade systrar! Jag måste meddela er en wigtig, mycket stor och förunderlig nyhet. Hwaruti består den ? jade Theckla.