Norrländska Korrespondenten – 4 september 1866, sida 2

hade alla företagit en liten utssykt i det wackra wädret. Min mor kommer ger nast efter. Friherrinnan skänkte Aurelia en näs dig nick. Men låtom oss kasta en blick vå Rosa! Wid åsynen af löjtnant en FF hade hon blifwit liksom förwandlad till en bildstod, och namnet Axel swäfwade haljs högt öfwer hennes läppar. Swårligen hade Rosa kunnat sinna sig i fin stora öfwerraskning att här fe Axel, den, om hwilken hon få ofta drömde, om ej ven ena af fröknarna von Kling börjat ett samtal med henne, och fåles des ryckt henne ur sin öfwerraskning. Emedlertid tycktes ej Axel ha igenkänt Nosa, hwiltet både brydde och förtretade henne. Huru annorlunda hade hon ej föreställt sig deras återseende! Axel, likasom Viktor, tycktes endast hafwa ögon för Aurelia. Nu inträdde patronessan med bråds skande sten och nu började ett ursäktande, ett komplimenterande, fom ej afbröts, förr än Thetla, åtföljd af betjenten med taffebrickan, inträdde. Förnyade held ningar och presentationer. Hur mår patron Daltn ? frågade friberrinnan artigt. Jaa tackar, bra, swarade wärdinnan. 7Har ej min man redan warit inne och helsat på friherrinnan! (Forts.)