Norrländska Korrespondenten – 4 september 1866, sida 2

bäf, hon lagt ut på blekan, och witare hennes orationer om pigor, höns, gäss, kalfwar och smågrisar. Neji, wid Gud, jag deri fan finna något neoje. Men lilla Rosa, du måste medae att prostfar sielf är en ganska treflig auvbe, och adjunkten sen, han tan ju roa ett helt sällskap endast med fin kosteliga fi: gur; ty något mer liknande oxe i mens niskohamn fan man wäl fnopparlt få ffåda. Mitt största nöje är att släppa far, trådnystan eller tylitt för att se huru wår korpulente magister i sin anletes swett arbetar för att få det upp; ty som öfra delen af hans wärda person är mycket tjockare och tyngre än den nedra, har han mycket swårt att hålla jemnwigten, förstår du. Aurelia, du är bra elat, skrattade Rosa, och hotate med singret. De stodo nu mid stora ingången till hufvud byggnaden. 3 förstugan mötte de en betjent hwilfen underrättade dem, att de främmande woro friherrinnan von Kling med rvöttrar od) ett par främmande herrar, som ban ej förut fett. Aurelia kastade en flyktig blick i fper aeln, ty hon befann fig nu i tamburen. Under det hon ordnade de mörta (oce karne, examinerade hon betjenten: ja-få, twenne herrar, fade Swengfon, fortfor hon, gamla och fula förmodar jag. Mej twärtom, mamsell, unga och