ket elände. IIennes sista bön var: kkRådda min faders ära, som också är din! Du är universalarfviage; testamentet befinner sig i min faders juridiska ombuds händer Sedan hon emottagit min försäkran derom, afled hon med ett tacksamhetsleende på läpparne. Mine herrar, jag har varit officer och skall åter blifva det; en militär med ära håller sitt ord....jag skall rädda min svärfaders ära. I morgon skall jag sända er mitt juridiska ombud. De båda männen lemnade, helt upprörda, denna sorgens boning. Wilhelm Junker knäböjde, betäckte sin döda hustrus stela, liljehvita hand med kyssar och frågade under snyftningar: — Är du nöjd, Cecilia?